Makoto Aida (The Black Room)

I av dem flesta ansedd kvalitetslös rymd "endless hurrying of materials" etc så placerar Makoto Aida två objekt med oklar bakgrund men
med ett jakande raison d`etre, ett stort ÄR av okänd intelligens., ett organiskt och ett till synes o-organiskt föremål , en skit och en kniv, saker av det enklare slaget, med endast stjärnorna som hjälpkoordinater för att orimligen kunna uttyda dess hastighet, räckvidd eller massa. Skuggsidan till 2001s embryo och monolit?
Aida är smart som placerar sakerna i rymden "det tomma intet" det moderna högaltaret där saliven ringlar ut och hopar sig från scientisthjonens mungipor, dyrkandet av
den "fantastiska meningslösheten", där har vi sannerligen ett nutida sakralt rum värt mödan att besudla på riktigt, alltså långt från "pisschrist", "ecce homo" och liknande taffata provokationer, och Aida utgör ett fint vändkors med sitt monumentala, ko(s)miska, destruktion och svineri.

......En dagdröm värt tankemödan vore att se chansmötet mellan våran seborré angripne rymdhjälte Flugelsang (eller vilken humanist som helst egentligen)
och dessa två, så hoppas, kan vi hoppas att han vid nästa tur stöter på en
ljusår lång rymdskit med ett lika långt tillhörande namn från entiteten som sket ut den ,kniven går förstås lika bra.
för i rymden som du vet
Krister.......

















(bilderna massakerades något av scannern tyvärr)

World library of Folk and Primitive music

-
Så damp den äntligen ner i brevlådan, efter ett mödosamt letande hittade jag lite av Alain Danielous inspelade Indienmaterial på traditionalcrossroads.com en skandal att UNESCO inte återpublicerar resten av grejerna men dem är väl upptagna med viktigare Äeuropeisk "kulturbevaring" inte obskyra indiska ragas. I vilket fall, skivan består av 18 vitt skilda låtar inspelade från Indiens alla 4 hörn och indelade i 4 generella kategorier (egentligen överlappande) vilka är som följer;

I.Archaic survivals
II.Religious and devotional
III.Instrumental classical, light classical, and folk.
IV.Drama

Till en början var jag orolig att jag inte skulle uppskatta materialet utan mer sitta och tvinga i mig musiken med nån slags fisförnäm kolonial avantgarde känslighet etc , även fast jag visste iförväg efter att ha läst Danielous "Music and the power of sound" att det varken rörde sig om Bollywood eller Dr Bombay...
Men alla mina föreliggande tvivel var obefogade, för jag blev nämligen riktigt tagen av musiken , klar, rytmisk, brokig, jordnära, transcendent ett samsurium av essentiella trevligheter sprang ut ur etern in i öronskivorna. Den största förvåningen blev när spår fyra började dundra i hörlurarna, då jag för en stund trodde att jag lyssnade på en remix av Coils "Black Antlers (Where's Your Child?)" men det kan förstås vara en exklusiv missuppfattning från mina öron, i vilket fall är det den bästa låten på skivan och jag la därför upp den på tuben, här;
http://www.youtube.com/watch?v=sMd6NKN7RA4

Från texthäftet " The Ahir dances, archaic in style and erotic in content,are danced only by men or boys; they are so vigorous that from time to time a new dancer must come to replace a tired performer."

Rekommenderas starkt för alla orientofiler!